mejk

Gears are amazingly beautiful. You can make them by hand or — for the more complex ones — 3D print or laser cut. There are made by Clayton Boyer. (via Make)

Imorgon är det alltså dags för vår kickstart för makerbotinköp. Här kommer nu prisklasserna och vad man får för dem. Det är inte till för att vi ska tjäna på något sätt, bara för att få in lite cash till maskinen så att vi inte behöver ta all förlust på en gång. Därav icke-linjariteten i prisutvecklingen! Hojta om ni tycker att de är helt orimliga, vi har ju egentligen ingen aning om vad utskrifterna är värda…

• 40 kr - 45 minuter, ingen plast
  Du får 45 minuters utskrift på maskinen men får betala materialkostnaden. Det duger till ett enklare objekt, t.ex. en flasköppnare
  
• 100 kr - 2 timmar med plast
  Du får en och en halv timme på maskinen och plasten ingår.
• 500 kr - 12 timmar med plast plus en hemlig present
  Tio timmar tillåter dig att skriva ut ett objekt, testa det och skriva ut en förbättrad version. Eller satsa på ett komplext objekt. En present gjord med kärlek ingår!

Använd knapparna ovan eller kom till Gnutiken imorgon!

Det går givetvis bra att bara donera valfritt belopp också!

Om ni undrar vad det är för knappar här ovan så är det paypal-knappar för att köpa tid på vår framtida makerbot som vi har kickstarter för på fredag. Vi har paket för 40, 100 och 500 kr. Vad de innehåller kommer vi informera om strax. Ses där!

MER INFO

MER INFO

Design space - designrymd, designutrymme eller designomfång - är en beskrivning av det möjlighetsrum som en viss teknologisk sammansättning innehar. Detta möjlighetsrum begränsas av hur delarna i sammansättningen kan samverka och vilka egenskaper de har var för sig.

En 3d-skrivares designrymd bestäms av storlek, form, material och komposition. Det går säkert att hitta andra faktorer, men det är de vi tar upp här.

Storlek
Varje 3d-skrivare har en utskrivningsrymd i tre dimensioner. En makerbot t.ex. kan skriva ut objekt i storleksordningen 4”x4”x6”. Det går dock att komma runt genom modulärt skapande. Genom att bygga objekt som hakar i varandra och skapar nya sammansättningar. Kugghjul fungerar så men det är enkelt att tänka sig fler objekt som bygger på lego-principen.

Form
3d-skrivare kan göra övertäckta håligheter, till skillnad mot exempelvis en laserskrivare. Dock kan den inte göra överhängande delar (möjligtvis genom att skriva ut med “stödstickor” som sedan bryts av…). Till form kan vi också räkna upplösningen - med vilken precision kan den skriva ut. Att kunna skriva ut något med större precision än vad en mänsklig hand förmår är en av fördelarna med 3d-skrivning. Det här är en avgörande begränsning. För varje nivå nedåt i skala öppnas flera möjligheter än motsvarande nivå uppåt i skala.

Material
Materialfrågan för 3d-skrivare är essentiellt. Det handlar givetvis om vilken typ av objekt som kan skapas och deras hållfasthet, men också om råmaterialets åtkomstbarhet, kostnad, återvinningsbarhet och ekologiska fotavtryck. På det här området händer det mycket. Metallutskrifter, nedbrytbar majsolja, möjlighet att stoppa tillbaka objekt i produktionsprocessen och göra den cyklisk istället för enkelriktad.

Komposition
3d-skrivare skriver ut i monomaterial. Ett åt gången. Den modulära vägen fungerar här med, men i mer avancerade kompositobjekt kan det bli mycket tidskrävande. Mycket av teknisk och designmässig utveckling handlar dock om att smakfullt sammanbringa flera olika material. Endast väldigt enkla objekt runt om kring dig består av endast ett material. Den här begränsningen känns också som en av de mer svårlösta utan att gå över till en helt annan typ av maskin.

När det gäller 3d-skrivarens möjlighetsrum måste två saker slutligen konstateras:
1) Kopierbarheten hos de digitala ritningarna hos 3d-skrivaren gör att möjlighetsrummet utforskas oerhört snabbt. Varje nytt objekt som skrivs ut öppnar ett fält för utforskning som snabbt fylls upp av objekt som härleds från det tills den optimala formen hittas för just det problem som det objektet svarade mot.
2) Designrymden beskriver bara typen av objekt som kan skapas av 3d-skrivaren. Varje objekt har dessutom möjligheten att svara mot ett närmast oändligt antal situationer eller problem. Ta ovan nämnda kugghjul som exempel, som i lika kombinationer och situationer kan fylla en mängd olika funktioner. Just det faktum att objekten från 3d-skrivaren oftast produceras i direkt närhet till den situation där de används, och att den digitala designen möjliggör återskapande och förfinande (snart kanske med exakt samma bit råmaterial) ökar dess bruksvärde långt utöver bara egenskaperna hur de enskilda objekten den skriver ut.

En reprap är ett helvete till byggsats. Du kan beställa vissa delar och köpa andra standarddelar i ett byggvaruhus nära dig. Att montera tar tid, är pilligt och kräver att alla vinklar blir exakt raka. Se till att ha vattenpass till hands! Här är en time-lapse på när repraps skapare Adrian Bowyer monterar en:

Timelapse of Adrian assembling the first RepRap “Darwin” from Adrian Bowyer on Vimeo.

En Makerbot å andra sidan kan sättas ihop under en “geek-end”. Anledningen är att panelerna runt maskiner är laserskurna och får på grund av precisionen i laserskärningen perfekt raka vinklar. På grund av enkelheten har den också blivit en riktig säljsuccé och Makerbot Industries är galjonsfiguren för den spirande ekonomiska framgången för företag inom “Open Hardware”.
Hittills har det setts som att Makerbot är mer av en snabbfix till att skapa objekt, ett första steg till arbetsdelning inom rörelsen (som Johan Söderberg skulle säga) och att den saknar en av huvudpoängerna med RepRapen, nämligen att kunna reproducera sig själv.

Förutom att Makerboten faktiskt kan printa en RepRap likaväl som en RepRap kan det så kan ett stort steg nyligen ha tagits för att även göra Makerbot reproducerbar. En användare på Thingiverse, där användare delar med sig av designs för 3d-skrivande, har lagt upp en utskrivningsbar Makerbot där de laserskurna panelerna har ersatts av 150 3d-utskrivna klossar och sedan ihoplimmade. Den är inte vacker, men den visar hur snabbt förutsättningarna kan ändras i den här världen.

Det finns både evangelister och kritiker när det gäller möjligheten för 3d-skrivarna att skapa en revolution (eller bubbla) för personal fabrication. I den här artikeln i LA Times syns förespråkarna tala entusiastiskt om en framtid där 3d-skrivaren står på var mans skrivbord, precis som hemdatorn och 2d-skrivaren gjort innan dem. Samma perspektiv återfinns på hemsidan till Stapelbäddsparken i Malmö där ett fabblabb håller på att byggas.

En parallell kan dras till de senaste årens utveckling av datorskrivare som i princip har placerat ett tryckeri i var mans hem.

Kritikerna menar istället att det är orealistiskt att alla kommer vilja ha en 3d-skrivare och att behovet för att skriva ut föremål inte finns hos alla. Frågan är dock om inte alternativen är felaktigt uppställda, alltså antingen en-i-var-mans-hem eller flopp. En av de mest intressanta aspekterna av 3d-skrivare och liknande maskiner som laserskärare idag är att det krävs formandet av nya sammanslutningar för att de ska kunna användas. Ett fabblabb är en sådan, ett hacklabb har också möjligheten att gå ihop och kollektivt äga den typen av maskin. Till detta krävs skapandet av nya ekonomiska modeller, som att kollektivt äga resurser, hyra ut tid på maskiner, låta folk beställa utskrifter över nätet. Men ett Fabblabb är inte bara en ekonomisk modell utan fostrar även nya förhållanden mellan människa och teknik, människa och skapande. Kanske är det inte bara en kostnadsfråga utan att nya sammanslutningar och livsstilar också krävs för att ha nytta av maskinerna, sammanslutningar som är tillräckligt avancerade i sin livsstil för att behöva den precision som digital tillverkning kan tillhandahålla.
När utvecklingen av digital tillverkning jämförs med pc-revolutionen används termer som “hemmet” och “skrivbordet”, men vilka idag har sin datorn fast i hemmet eller använder den primärt på ett skrivbord. Datorn idag befinner sig istället på platser som “i fickan” eller “i knät” och dessutom ständigt uppkopplad. Det är i denna nomadiska digitala situation som de post-digitala 3d-maskinerna måste platsa in och då är inte hemmet den självklara slutdestinationen.

Detta inlägg har tidigare publicerats på blay.se. Inlägget har modifierats något.

Bland de mest spännande projekten inom rapid prototyping finns vi RepRap. Målet med RepRap är att skapa en självreplikerande maskin i den bemärkelsen att den ska vara kapabel att printa alla de delar som behövs för att bygga en klon av sig själv. Det skulle innebära att antalet RepRaps kan spridas decentraliserat och därmed exponentiellt. RepRap är också väldigt tillgänglig med en materialkostnad i dagsläget på $500 och materialet den printar är biologiskt nedbrytbar plast extraherad från majs. Tanken med detta är att en RepRap ska kunna skeppas till individer eller gemenskaper utan stor kapitalinvestering för att sedan på plats kunna skapa nya RepRaps och därigenom kunna tillverka många de artefakter som behövs i det vardagliga livet utan stora investeringar. Reservdelar kan också tillverkas på plats utan frakt var man än befinner sig med hjälp av ritningar som laddas ner digitalt.

Potentialen finns alltså hos RepRap och liknande projekt att via viral spridning skifta tillverkningen från en baserad på patenterade, stänga produkter till en med opatenterad, distribuerad tillverkning med öppna specifikationer. Skoj! Dessutom skulle det innebära att presentproblem blir för evigt lösta då det går att tillverka eller modifiera objekt så de är individuellt estetiskt tilltalande, situationsanpassat funktionella och innehåller en lagrad personlig relation till mottagaren. Värt att fundera på vilka relationer vi kommer att få till reprapade objekt, köpta objekt och äldre objekt från pre-repraptiden.

Genom att flytta ut delar av tillverkningsprocessen till utkanterna av produktionsnätverket skapas samma “World of Ends” som internet har beskrivits som där smartheten och flexibiliteten ligger i utkanterna av nätverket och där flexibilitet och beräkningsbarhet blir mycket kraftigare än en centraliserad produktionsapparat någonsin kan stödja. Det visas sig till exempel i att en design som en person har gjort kan modifieras och förbättras av någon annan. Dels för att få den att fungera bättre och dels för att få den att passa specifika användarvillkor.

Detta inlägg har tidigare publicerats på blay.se. Inlägget har modifierats något.

Hur ska vi förstå uppsvinget för rapid prototyping? Ett sätt är att se det i relation till konsumtion av slutprodukter. Vilken relation har dem två?
Å ena sidan kan man se intresset för decentraliserad rapid prototyping om en reaktion mot IT-industrins designade slutprodukter. Flera gånger har fenomenet också framställts som en reaktion mot masstillverkning av standardiserade produkter. Exempelvis av Bre Prettis från hacklabbet NYC Resistor på 25C3. Och visst handlar det om att öppna de svarta lådor man köper, om att se dem som abstrakta objekt där varje funktion står öppen för förändringar och anpassningar snarare än något med en bestämd input och output.

Å andra sidan spelar det ju rakt i händer på den senaste utvecklingen inom den postfordistiska produktionsmodellen med flexibel produktion, målgruppsanpassade produkter och möjlighet till individualisering. Kontroll idag behöver inte betyda en kontroll över en slutprodukts form, exempelvis genom att försöka sätta kopieringsspärrar, eller ha intellektuell egendom, utan kan uppnås genom kontroll över protokollet. Facebook t.ex. ett bra exempel på en plattform vilken ovanpå användarna kan bygga en mängd olika applikationer där dessa applikationer skapar en nätverkseffekt som gör plattformer mer hållbar. Är Arduino en fysisk variant av webbtjänster med öppna API:n? Hur skulle i så fall Apples eller Microsofts versioner av Arduino-konceptet se ut? Är iPhone påväg dit? Vi kan tänka oss en katedral/bazaar-struktur där en katedralproducerad, masstillverkad produkt omges av en svärm av bazaarproducerade rapidprototyper i form av tillägg, modifieringar, plug-ins och liknande. En situation som liknar exempelvis webbläsarnas struktur idag. Tål att funderas på…

Relationen mellan rapid prototyping och digital information är överhuvudtaget intressant. Det har konstaterats att det postdigitala innebär att digitala beteenden flyttar ut i den fysiska världen. Vi tänker oss följande scenario: Varför köpa något förutom mat och annan basal infrastruktur när man har internet? Internet ger ju information, underhållning och lols för flera livstider! Den kopimistiska livsstilen ger maximal utdelning mot minimal investering av resurser.

Ett svar är jakande, internet räcker gott och väl Här kan man njuta av hela musik- och filmhistorien och fördjupa sig i världens alla kunskapsämnen tills dagen man stämplar ut. Eller för all del djupdyka in i ett dataspel och bara se dagsljus för matintag. Många goda människor har vandrat längs den vägen…

Rapid protoptyping, som en del av det postdigitala, ger ett annat svar på frågan. Den affirmerar fascinationen för prylar, gadgets, grunkor och mojänger, men kliver in i processen i ett tidigare skede, innan slutprodukten har förpackats, förslutits och fått ett marknadspris, när det fortfarande rör sig om tillfälliga och kontingenta sammankopplingar av komponenter. Får man tag i en slutprodukt måste man istället backa designprocessen med reverse engineering och plocka isär produkten i sina komponenter. Från att låsa upp kopieringsskydd till att extrahera motorerna från gamla skrivare. Det handlar mer om återvinning, aktörsnätverk och bygga på det existerande än DIY.

Så, prylhets ersätts inte av fritt tillgänglig digital information utan av byggande. Till viss del tror jag att detta drivs av en slags individualism och en stolhet över att vara oberoende av andra, att minsann inte behöva vara beroende av företagens produkter och välvilja, men det behöver inte fläcka ner de faktiska konsekvenserna av hårdvaruhacking. Jämför filmen nedan där Milton Friedman ser ett värde i att vara beroende av ett komplext system av relationer för en så enkel sak som en penna, med värdet i att kunna åstadkomma komplexa former på ett självständigt sätt. Istället för att vara stolt över att ha tillverkat den själv med hemmabyggda manicker, är Milton fascinerad över hur pennan involverar arbete från hundratals människor som friktionsfritt interagerar via marknadsmekanismen och där han kan gå till vilken butik som helst och köpa den här pennan utan att behöva ha någon kunskap om hur den kom till.

Oberoendet är viktigare än att “göra-det-själv”. För vad innebär egentligen att “göra-det-själv”? I det här fallet handlar det knappast om att på egen hand smida ett föremål utan om att designa en virtuell 3d-modell och sedan trycka på en knapp så maskinen producerar den. För att psykologisera detta handlar det alltså inte i det här fallet om en fascination för autentiskt handarbete eller charmen och auran hos handgjorda föremål, designen kan ju lika gärna ha varit kopierad, utan dels om en kontroll över tillverkningsprocessen och dels om att inte ge massa pengar till mellanhänder. Här betalar man bara för själva råmaterialet och tillverkningsprocessen (som i flera fall kan överstiga kostnaden per enhet i jämförelse med skalfördelarna i storproduktion), inte varumärke eller distribution. Till en början finns också fascinationen hos en post-webbdesigner för att något man skapat i datorn faktiskt blir ett fysiskt objekt och inte bara pixlar på en skärm.

På ett plan är det alltså en förnekelse av att ett ekonomiskt system med arbetsdelning ens existerar eller kanske en bitterhet över dess misslyckande. Som Bre Prettis sa på 25C3 är det ”Like being on a deserted island, but anywhere”, vilket inte låter helt muntert. Det kan ses som ett sätt att behålla kontroll över sitt liv i en omgivning av ett abstrakt allomfattande tekniskt system baserad på specialiserad kunskap och dolda funktioner, men också som ett sätt att hantera överflöd av valmöjligheter genom att simulera brist. Ett sätt att upptäcka begär utanför prylhype. Rapid prototyping är en reaktion på anti-marknader och vissa företags monopol över utvecklingen av produkter. Skillnaden mot Friedman är också att rapid prototyping ofta handlar om klasser av objekt som vanligtvis omgärdas av intellektuell egendom och andra tekniska och juridiska begränsningar av användandet. Och visst var det stolta oberoendet ovan en överdrift. Rapid prototyping-världen kännetecknas inte minst av ett stort samarbete och en väl utvecklad gemenskap.

I ett svar till en i publiken på 25C3 svarar Bre Pettis att det för honom också handlar om att i skuggan av en stundande ekonomisk kollaps i varje fall kunna bygga något basalt som man kan försörja sig på. Tydligen hade detta varit ett gott råd från en tidigare designskolelärare. ”Teori och estetik är fint, men lär er i varje fall en handfast färdighet som ni kan försörja er på ifall hela ekonomin går åt helvete…”

Detta inlägg har tidigare publicerats på blay.se. Inlägget har modifierats något.

Hårdvara och digital information börjar närma sig varandra. 3d-skrivare störtdyker i pris och möjliggör en ny skön värld där former fildelas och din 3d-printer skriver ut en exakt replika av sig själv. Se dig omkring och fundera i hur många objekt värdet ligger i att halvhårda material som plast formas på ett visst sätt. Både estetik och form i en mängd vardsgsföremål ligger just i formgivningen.

Rapid prototyping är designkonceptet som går ut på att i varje steg av en produktdesign skapa en fysisk prototyp av den virtuella designen som kan användas för att testa eller visa upp produkten. Underförstått är också att det i varje del av designprocessen också kan komma feedback från användande och oväntade förslag från de som bara leker med prototypen. Det är ett sätt att öppna upp en annars sluten digital process och att låta ett kroppsligt handhavande med tekniken få inflytande vid sidan av det analytiska. Tekniken används inom den mesta tillverkning som sker via formgivning av 3d-modeller, exempelvis bilindustrin. Rapid prototyping sker genom så kallad Solid freeform fabrication (SFF) vilket innebär tekniker for tillverkning av solida objekt genom att applicera energi eller materia till vissa specifik punkter i en rymd. Det kan till exempel röra sig om att med en laser (subtraktiv applicering av energi) skära ut en form i plexiglas eller att använda en 3d-printer som plottrar ut termoplast (additiv applicering av material). Allt efter instruktioner från vektorbaserad programvara.

Nog om tekniken. Vad som är intressant är inte vad Audi gör i Ingolstadt utan att kostnaden för de här sakerna börjar komma ner i de nivåer där privatpersoner eller små sammanslutningar av människor har råd att skaffa grejerna. Precis som vi gått från stordatorer till laptops och från tryckpressar till skrivare finns möjligheten att gå från fabrik till personlig tillverkning.

2001 grundade en handfull professorer vid MIT (Massachusetts Institute of Technology) Center for Bits and Atoms, CBA, med medel från National Science Foundation. Centrets uppgift var och är att se vad som kommer efter den digitala revolutionen. Vad de förutspår är en revolution inom fabrikation, en förflyttning mot personlig tillverkning.

Det står att läsa på hemsidan för Fablab Sweden som ämnar öppna upp en serie FabLabs (fabrication labs såklart…) i Sverige i år [Nån som vet om det blir något av det? /mejk], ett koncept som kommer från MIT:s CBA. Tanken är att ge individer möjlighet att klampa in där och tillverka vad som helst genom rapid prototyping. Tanken är att FabLabs ska bli hubbarna som kan sätta igång revolutionen mot personlig tillverkning. Ännu är en laserskärare lite väl dyr för en enskild person, men startar företag upp tjänster där man köper tid/material antingen på plats eller på nätet så är det inte så svårt att få inköpskostnaderna att gå runt.

Redan idag finns dock alternativ för hemmasnickaren. Den sexigaste maskinen av dem alla är RepRap som jag tänkte ägna ett eget inlägg till. Men låt oss bara säga att det är ett projekt (i beta-stadie får väl sägas) för att skapa en självreplikerande (den ska kunna tillverka alla sina delar) 3d-printer där materialkostnaden idag inte ligger på mer än 500 dollars.

Detta var en kort introduktion till koncepter. Del två kommer undersöka vilken inverkan maskiner som RepRap skulle kunna få.