mejk

Det finns både evangelister och kritiker när det gäller möjligheten för 3d-skrivarna att skapa en revolution (eller bubbla) för personal fabrication. I den här artikeln i LA Times syns förespråkarna tala entusiastiskt om en framtid där 3d-skrivaren står på var mans skrivbord, precis som hemdatorn och 2d-skrivaren gjort innan dem. Samma perspektiv återfinns på hemsidan till Stapelbäddsparken i Malmö där ett fabblabb håller på att byggas.

En parallell kan dras till de senaste årens utveckling av datorskrivare som i princip har placerat ett tryckeri i var mans hem.

Kritikerna menar istället att det är orealistiskt att alla kommer vilja ha en 3d-skrivare och att behovet för att skriva ut föremål inte finns hos alla. Frågan är dock om inte alternativen är felaktigt uppställda, alltså antingen en-i-var-mans-hem eller flopp. En av de mest intressanta aspekterna av 3d-skrivare och liknande maskiner som laserskärare idag är att det krävs formandet av nya sammanslutningar för att de ska kunna användas. Ett fabblabb är en sådan, ett hacklabb har också möjligheten att gå ihop och kollektivt äga den typen av maskin. Till detta krävs skapandet av nya ekonomiska modeller, som att kollektivt äga resurser, hyra ut tid på maskiner, låta folk beställa utskrifter över nätet. Men ett Fabblabb är inte bara en ekonomisk modell utan fostrar även nya förhållanden mellan människa och teknik, människa och skapande. Kanske är det inte bara en kostnadsfråga utan att nya sammanslutningar och livsstilar också krävs för att ha nytta av maskinerna, sammanslutningar som är tillräckligt avancerade i sin livsstil för att behöva den precision som digital tillverkning kan tillhandahålla.
När utvecklingen av digital tillverkning jämförs med pc-revolutionen används termer som “hemmet” och “skrivbordet”, men vilka idag har sin datorn fast i hemmet eller använder den primärt på ett skrivbord. Datorn idag befinner sig istället på platser som “i fickan” eller “i knät” och dessutom ständigt uppkopplad. Det är i denna nomadiska digitala situation som de post-digitala 3d-maskinerna måste platsa in och då är inte hemmet den självklara slutdestinationen.

Detta inlägg har tidigare publicerats på blay.se. Inlägget har modifierats något.

Hårdvara och digital information börjar närma sig varandra. 3d-skrivare störtdyker i pris och möjliggör en ny skön värld där former fildelas och din 3d-printer skriver ut en exakt replika av sig själv. Se dig omkring och fundera i hur många objekt värdet ligger i att halvhårda material som plast formas på ett visst sätt. Både estetik och form i en mängd vardsgsföremål ligger just i formgivningen.

Rapid prototyping är designkonceptet som går ut på att i varje steg av en produktdesign skapa en fysisk prototyp av den virtuella designen som kan användas för att testa eller visa upp produkten. Underförstått är också att det i varje del av designprocessen också kan komma feedback från användande och oväntade förslag från de som bara leker med prototypen. Det är ett sätt att öppna upp en annars sluten digital process och att låta ett kroppsligt handhavande med tekniken få inflytande vid sidan av det analytiska. Tekniken används inom den mesta tillverkning som sker via formgivning av 3d-modeller, exempelvis bilindustrin. Rapid prototyping sker genom så kallad Solid freeform fabrication (SFF) vilket innebär tekniker for tillverkning av solida objekt genom att applicera energi eller materia till vissa specifik punkter i en rymd. Det kan till exempel röra sig om att med en laser (subtraktiv applicering av energi) skära ut en form i plexiglas eller att använda en 3d-printer som plottrar ut termoplast (additiv applicering av material). Allt efter instruktioner från vektorbaserad programvara.

Nog om tekniken. Vad som är intressant är inte vad Audi gör i Ingolstadt utan att kostnaden för de här sakerna börjar komma ner i de nivåer där privatpersoner eller små sammanslutningar av människor har råd att skaffa grejerna. Precis som vi gått från stordatorer till laptops och från tryckpressar till skrivare finns möjligheten att gå från fabrik till personlig tillverkning.

2001 grundade en handfull professorer vid MIT (Massachusetts Institute of Technology) Center for Bits and Atoms, CBA, med medel från National Science Foundation. Centrets uppgift var och är att se vad som kommer efter den digitala revolutionen. Vad de förutspår är en revolution inom fabrikation, en förflyttning mot personlig tillverkning.

Det står att läsa på hemsidan för Fablab Sweden som ämnar öppna upp en serie FabLabs (fabrication labs såklart…) i Sverige i år [Nån som vet om det blir något av det? /mejk], ett koncept som kommer från MIT:s CBA. Tanken är att ge individer möjlighet att klampa in där och tillverka vad som helst genom rapid prototyping. Tanken är att FabLabs ska bli hubbarna som kan sätta igång revolutionen mot personlig tillverkning. Ännu är en laserskärare lite väl dyr för en enskild person, men startar företag upp tjänster där man köper tid/material antingen på plats eller på nätet så är det inte så svårt att få inköpskostnaderna att gå runt.

Redan idag finns dock alternativ för hemmasnickaren. Den sexigaste maskinen av dem alla är RepRap som jag tänkte ägna ett eget inlägg till. Men låt oss bara säga att det är ett projekt (i beta-stadie får väl sägas) för att skapa en självreplikerande (den ska kunna tillverka alla sina delar) 3d-printer där materialkostnaden idag inte ligger på mer än 500 dollars.

Detta var en kort introduktion till koncepter. Del två kommer undersöka vilken inverkan maskiner som RepRap skulle kunna få.

Från blay

Nu introducerar vi en ny term: medialabb
Den är inte alls så välanvänd i Sverige och även i övriga världen syns den allt mer sällan. Troligtvis hör den samman med den tiden då digitala medier benämndes som nya medier och då digitala medier sågs som väsensskilda från både andra typer av medier och från fysiska objekt i största allmänhet. MIT media lab myntade uttrycket.

Ett medialabb är i varje fall en öppen plats för samarbeten kring produktion av digitala medier. Ofta har den haft en koppling till politisk kommunikation eller konstvärlden. Framförallt syns dem i södra Europa, exempelvis i Italien och Spanien.

På bloggen till Medialab-Prado i Madrid kan man att läsa en bra analys av vad medialabbet innebär som även kan vara relevant för andra former av öppna platser inom mejkerkulturen, så dom hacklabb och fabblabb.
Rad för rad låter det såhär:

A medialab could be understood as an inhabitant of the border between different worlds or disciplines.

Genom gemensam praktik, kunskap och arbetsätt, som tjänar som gränsföremål så kan lika discipliner mötas och samarbeta. Detta skiljer sig mot en miljö som bygger på homogenitet, av odlandet av en identitet. I labbet så är praktiken förenande, men den kan närmas från en mängd olika discipliner.

It functions as a generator of permeability, and sometimes also as an incubator for those ecosystems that need special care. Failures in this area are welcome, as are the unfinished processes.

Labbet skapar genomtränglighet i discipliner som tidigare mer liknade slutna containrar. Hackare möter filosofer möter designer möter aktivister, och tidigare separerade världar börjar öppna upp sig mot varandra. Här kan ett nytt ekosystem odlas. Ett ekosystem som i sina unga dagar kan må bäst av att odlas i en vänskaplig miljö utan krav på att vara vinstdrivande, genomtänkt eller komplett. Att misslyckas, att göra det spontana att inte vara helt genomtänkt är välkommet.

Labbet som form har ofta uppstått inom teknologicirklar eller som här inom digitala medier. Men är det så att det är något speciellt med just teknologin eller kan labbet vara en generell form som kan uppstå i andra sfärer så som politik eller matlagning.

mejk är redan i sig förslag på försvenskning av terminologi inom det här fältet. Här följer några fler:

Hacklabb istället för hackerspace.
Alternativt Hackerspejs..
Fabblabb istället för fablab
tinka som en sammansättning av tänka och ting