mejk

Det finns både evangelister och kritiker när det gäller möjligheten för 3d-skrivarna att skapa en revolution (eller bubbla) för personal fabrication. I den här artikeln i LA Times syns förespråkarna tala entusiastiskt om en framtid där 3d-skrivaren står på var mans skrivbord, precis som hemdatorn och 2d-skrivaren gjort innan dem. Samma perspektiv återfinns på hemsidan till Stapelbäddsparken i Malmö där ett fabblabb håller på att byggas.

En parallell kan dras till de senaste årens utveckling av datorskrivare som i princip har placerat ett tryckeri i var mans hem.

Kritikerna menar istället att det är orealistiskt att alla kommer vilja ha en 3d-skrivare och att behovet för att skriva ut föremål inte finns hos alla. Frågan är dock om inte alternativen är felaktigt uppställda, alltså antingen en-i-var-mans-hem eller flopp. En av de mest intressanta aspekterna av 3d-skrivare och liknande maskiner som laserskärare idag är att det krävs formandet av nya sammanslutningar för att de ska kunna användas. Ett fabblabb är en sådan, ett hacklabb har också möjligheten att gå ihop och kollektivt äga den typen av maskin. Till detta krävs skapandet av nya ekonomiska modeller, som att kollektivt äga resurser, hyra ut tid på maskiner, låta folk beställa utskrifter över nätet. Men ett Fabblabb är inte bara en ekonomisk modell utan fostrar även nya förhållanden mellan människa och teknik, människa och skapande. Kanske är det inte bara en kostnadsfråga utan att nya sammanslutningar och livsstilar också krävs för att ha nytta av maskinerna, sammanslutningar som är tillräckligt avancerade i sin livsstil för att behöva den precision som digital tillverkning kan tillhandahålla.
När utvecklingen av digital tillverkning jämförs med pc-revolutionen används termer som “hemmet” och “skrivbordet”, men vilka idag har sin datorn fast i hemmet eller använder den primärt på ett skrivbord. Datorn idag befinner sig istället på platser som “i fickan” eller “i knät” och dessutom ständigt uppkopplad. Det är i denna nomadiska digitala situation som de post-digitala 3d-maskinerna måste platsa in och då är inte hemmet den självklara slutdestinationen.

Detta inlägg har tidigare publicerats på blay.se. Inlägget har modifierats något.

Hur ska vi förstå uppsvinget för rapid prototyping? Ett sätt är att se det i relation till konsumtion av slutprodukter. Vilken relation har dem två?
Å ena sidan kan man se intresset för decentraliserad rapid prototyping om en reaktion mot IT-industrins designade slutprodukter. Flera gånger har fenomenet också framställts som en reaktion mot masstillverkning av standardiserade produkter. Exempelvis av Bre Prettis från hacklabbet NYC Resistor på 25C3. Och visst handlar det om att öppna de svarta lådor man köper, om att se dem som abstrakta objekt där varje funktion står öppen för förändringar och anpassningar snarare än något med en bestämd input och output.

Å andra sidan spelar det ju rakt i händer på den senaste utvecklingen inom den postfordistiska produktionsmodellen med flexibel produktion, målgruppsanpassade produkter och möjlighet till individualisering. Kontroll idag behöver inte betyda en kontroll över en slutprodukts form, exempelvis genom att försöka sätta kopieringsspärrar, eller ha intellektuell egendom, utan kan uppnås genom kontroll över protokollet. Facebook t.ex. ett bra exempel på en plattform vilken ovanpå användarna kan bygga en mängd olika applikationer där dessa applikationer skapar en nätverkseffekt som gör plattformer mer hållbar. Är Arduino en fysisk variant av webbtjänster med öppna API:n? Hur skulle i så fall Apples eller Microsofts versioner av Arduino-konceptet se ut? Är iPhone påväg dit? Vi kan tänka oss en katedral/bazaar-struktur där en katedralproducerad, masstillverkad produkt omges av en svärm av bazaarproducerade rapidprototyper i form av tillägg, modifieringar, plug-ins och liknande. En situation som liknar exempelvis webbläsarnas struktur idag. Tål att funderas på…

Relationen mellan rapid prototyping och digital information är överhuvudtaget intressant. Det har konstaterats att det postdigitala innebär att digitala beteenden flyttar ut i den fysiska världen. Vi tänker oss följande scenario: Varför köpa något förutom mat och annan basal infrastruktur när man har internet? Internet ger ju information, underhållning och lols för flera livstider! Den kopimistiska livsstilen ger maximal utdelning mot minimal investering av resurser.

Ett svar är jakande, internet räcker gott och väl Här kan man njuta av hela musik- och filmhistorien och fördjupa sig i världens alla kunskapsämnen tills dagen man stämplar ut. Eller för all del djupdyka in i ett dataspel och bara se dagsljus för matintag. Många goda människor har vandrat längs den vägen…

Rapid protoptyping, som en del av det postdigitala, ger ett annat svar på frågan. Den affirmerar fascinationen för prylar, gadgets, grunkor och mojänger, men kliver in i processen i ett tidigare skede, innan slutprodukten har förpackats, förslutits och fått ett marknadspris, när det fortfarande rör sig om tillfälliga och kontingenta sammankopplingar av komponenter. Får man tag i en slutprodukt måste man istället backa designprocessen med reverse engineering och plocka isär produkten i sina komponenter. Från att låsa upp kopieringsskydd till att extrahera motorerna från gamla skrivare. Det handlar mer om återvinning, aktörsnätverk och bygga på det existerande än DIY.

Så, prylhets ersätts inte av fritt tillgänglig digital information utan av byggande. Till viss del tror jag att detta drivs av en slags individualism och en stolhet över att vara oberoende av andra, att minsann inte behöva vara beroende av företagens produkter och välvilja, men det behöver inte fläcka ner de faktiska konsekvenserna av hårdvaruhacking. Jämför filmen nedan där Milton Friedman ser ett värde i att vara beroende av ett komplext system av relationer för en så enkel sak som en penna, med värdet i att kunna åstadkomma komplexa former på ett självständigt sätt. Istället för att vara stolt över att ha tillverkat den själv med hemmabyggda manicker, är Milton fascinerad över hur pennan involverar arbete från hundratals människor som friktionsfritt interagerar via marknadsmekanismen och där han kan gå till vilken butik som helst och köpa den här pennan utan att behöva ha någon kunskap om hur den kom till.

Oberoendet är viktigare än att “göra-det-själv”. För vad innebär egentligen att “göra-det-själv”? I det här fallet handlar det knappast om att på egen hand smida ett föremål utan om att designa en virtuell 3d-modell och sedan trycka på en knapp så maskinen producerar den. För att psykologisera detta handlar det alltså inte i det här fallet om en fascination för autentiskt handarbete eller charmen och auran hos handgjorda föremål, designen kan ju lika gärna ha varit kopierad, utan dels om en kontroll över tillverkningsprocessen och dels om att inte ge massa pengar till mellanhänder. Här betalar man bara för själva råmaterialet och tillverkningsprocessen (som i flera fall kan överstiga kostnaden per enhet i jämförelse med skalfördelarna i storproduktion), inte varumärke eller distribution. Till en början finns också fascinationen hos en post-webbdesigner för att något man skapat i datorn faktiskt blir ett fysiskt objekt och inte bara pixlar på en skärm.

På ett plan är det alltså en förnekelse av att ett ekonomiskt system med arbetsdelning ens existerar eller kanske en bitterhet över dess misslyckande. Som Bre Prettis sa på 25C3 är det ”Like being on a deserted island, but anywhere”, vilket inte låter helt muntert. Det kan ses som ett sätt att behålla kontroll över sitt liv i en omgivning av ett abstrakt allomfattande tekniskt system baserad på specialiserad kunskap och dolda funktioner, men också som ett sätt att hantera överflöd av valmöjligheter genom att simulera brist. Ett sätt att upptäcka begär utanför prylhype. Rapid prototyping är en reaktion på anti-marknader och vissa företags monopol över utvecklingen av produkter. Skillnaden mot Friedman är också att rapid prototyping ofta handlar om klasser av objekt som vanligtvis omgärdas av intellektuell egendom och andra tekniska och juridiska begränsningar av användandet. Och visst var det stolta oberoendet ovan en överdrift. Rapid prototyping-världen kännetecknas inte minst av ett stort samarbete och en väl utvecklad gemenskap.

I ett svar till en i publiken på 25C3 svarar Bre Pettis att det för honom också handlar om att i skuggan av en stundande ekonomisk kollaps i varje fall kunna bygga något basalt som man kan försörja sig på. Tydligen hade detta varit ett gott råd från en tidigare designskolelärare. ”Teori och estetik är fint, men lär er i varje fall en handfast färdighet som ni kan försörja er på ifall hela ekonomin går åt helvete…”

Från blay

Here on mejk we tend to be a bit suspect towards understandings of hackerspaces that begins with descriptions of the hacker as a type, basing it for example on “The Hacker Ethics” or“The Hacker Manifesto” and then understanding hackerspaces as the physical continuation of this type. Instead of this we see hackerspaces as a population in the sense that Manuel Delanda uses that term where it refers to a collection of units that is not the manifestation of an ideal type, but a collection grows horizontally with new influences and increasingly new forms with every iteration.

The idea of the hacker-type, the idea of what a hackerspace is or should be, certainly influences a newly established hackerspace. But instead of coming from above (as in the new hackerspace being a manifestation of an overarching type), that influence comes from the side and in very concrete ways. Someone reads hackerspaces.org, someone prints hackerspace design patterns, someone holds a presentation about hacker ethics, members identify themselves as hackers and so on. This is how a new hackerspace conforms to the hackerspace-model. But at the same time there is lots of other influences determining the shape of a hackerspace. Local situations, other cultural or philosophical influences, different backgrounds in making things,different reasons for joining hackerspaces and so on.

For this reason, it can even be a good idea not to use the word hackerspace too much when constructing a space, since it would mean that one of the influences for the practice - the idea of the hacker - gets inscribed in the name and identity of the space, rather than competing on equal ground with the other influences. Perhaps the idea of 19th century craft or a chinese street-based mobile repair shop or 60’s artist collectives or an occult secret society could serve just as well as forerunner to the space as the idea of the hacker, which often serves to limit the imagination of what the space can become.

The identity as a hackerspace, or at least the registration of the space at hackerspaces.org can instead be used to forge easier connection with other spaces, but so can announcing the space in other areas and identifying with other fields of practice as well.

The history of hacking and documents like the hackerspace design patterns are valuable resources. But they should be used as tools and aids, not be seen as a form in which a space should be cast.

How about instead just begining with the blank space and the immanent gathering of people and objects and begin to introduce the references from there.

Finnish social scientist and hackerspace member Jarkko Moilanen has done a net-based survey on hackerspaces and their members. A web form was spread via the hackerspace list, DIYbio and Open Manufacturing and the results are now published here.Doing a survey is not on hackerspaces and the mejker culture is not easy at all and Jarkko has several reservations about the validity of the data. Still the survey gives interesting results and mejk.me will here do a summary and comments on interesting points.

Nu introducerar vi en ny term: medialabb
Den är inte alls så välanvänd i Sverige och även i övriga världen syns den allt mer sällan. Troligtvis hör den samman med den tiden då digitala medier benämndes som nya medier och då digitala medier sågs som väsensskilda från både andra typer av medier och från fysiska objekt i största allmänhet. MIT media lab myntade uttrycket.

Ett medialabb är i varje fall en öppen plats för samarbeten kring produktion av digitala medier. Ofta har den haft en koppling till politisk kommunikation eller konstvärlden. Framförallt syns dem i södra Europa, exempelvis i Italien och Spanien.

På bloggen till Medialab-Prado i Madrid kan man att läsa en bra analys av vad medialabbet innebär som även kan vara relevant för andra former av öppna platser inom mejkerkulturen, så dom hacklabb och fabblabb.
Rad för rad låter det såhär:

A medialab could be understood as an inhabitant of the border between different worlds or disciplines.

Genom gemensam praktik, kunskap och arbetsätt, som tjänar som gränsföremål så kan lika discipliner mötas och samarbeta. Detta skiljer sig mot en miljö som bygger på homogenitet, av odlandet av en identitet. I labbet så är praktiken förenande, men den kan närmas från en mängd olika discipliner.

It functions as a generator of permeability, and sometimes also as an incubator for those ecosystems that need special care. Failures in this area are welcome, as are the unfinished processes.

Labbet skapar genomtränglighet i discipliner som tidigare mer liknade slutna containrar. Hackare möter filosofer möter designer möter aktivister, och tidigare separerade världar börjar öppna upp sig mot varandra. Här kan ett nytt ekosystem odlas. Ett ekosystem som i sina unga dagar kan må bäst av att odlas i en vänskaplig miljö utan krav på att vara vinstdrivande, genomtänkt eller komplett. Att misslyckas, att göra det spontana att inte vara helt genomtänkt är välkommet.

Labbet som form har ofta uppstått inom teknologicirklar eller som här inom digitala medier. Men är det så att det är något speciellt med just teknologin eller kan labbet vara en generell form som kan uppstå i andra sfärer så som politik eller matlagning.

Boundary object är ett begrepp som beskriver objekt som kan färdas mellan olika sociala världar och där samma objekt kan betyda olika för olika världar. En tänkbar svensk översättning av boundary object skulle kunna vara gränsföremål.

Begreppet skapades för att analysera processen hur vetenskapliga fakta och objekt omvandlades till museiföremål, men det passar även utmärkt för att tänka sig hur det som skapas inom mejkerkulturen kan spridas till andra sociala sfärer.

Gränsföremål kan vara en nyckel för att få hacklabbet att vara relevant utanför den direkta kulturen. Istället för att bjuda in andra till hacklabbets värld (och få dem att acceptera det som den rätta vägen) eller tänka att man ska synas där ute (då spridande av idéer reduceras till PR) så skapas gränsföremål som skapar en verklighet i båda världarna. Gränsföremålet är relevant som hacking för hackaren, men fyller ett annat syfte, funktionellt eller estetiskt, för en annan värld.

Detta behöver inte enbart vara av godo. Exempelvis kan ett gränsföremål betyda en sak för ett hacklabb och ett annat för polisen…

mejk är redan i sig förslag på försvenskning av terminologi inom det här fältet. Här följer några fler:

Hacklabb istället för hackerspace.
Alternativt Hackerspejs..
Fabblabb istället för fablab
tinka som en sammansättning av tänka och ting